Så kom då dagen som vi oundvikligt väntat på. Pappa hade ont i magen på måndagen när vi kom så vi ringde efter doktorn. De tyckte det var dags att ge lite smärtstillande och för första gången sa han att han ville ha det.
De gav lite morfin och orosdämpande och 20 minuter senare somnade han tungt. Han sov 27 timmar och när hemtjänsten kom för att byta på honom så drog han sista andetaget när de vände honom.
Det gick så fort. Jag satt utanför dörren men han var redan borta när jag kom in.
Jag är så glad att jag tog beslutet att sova kvar natten innan. Jag var med honom hela dagen och pysslade omkring och pratade med honom fast han sov.
Nu får han ro och i sinom tid även vi.
Hoppas att du får lite tröst i att det blev ett ganska värdigt slut utan lång plåga. Det måste kännas väldigt bra att ni fick tid för ett fint avslut och att du var där när det var dags. Jag förstår att det är väldigt tomt nu och kanske är det bra att det finns praktiska saker att ta itu med. Det hjälpte mig att skingra tankarna och jag hoppas att det hjälper dig också.
SvaraRaderaEn riktigt värmande, tröstande kram till dig <3<3<3
Vi är ju ganska lika i det avseendet du och jag. Man behöver ha något att pyssla med och vartefter när allt börjar bli klart så finns det ännu mer att röja i!
SvaraRaderaJag ska ta en vecka ledigt senare i höst för lite rekreation.
Kram <3
Jag beklagar sorgen ❤️
SvaraRaderaTack Ina <3
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera